2012-01-10
Efter 27 år slutar veteranen Ewers. Nästan.
Annelie Ewers kom till Fojo 1984 som utbildningsledare. Fyra år senare hade hon tänkt sluta och bli frilans men fick frågan om hon ville bli chef och sa ja. Efter 27 år slutar hon på Fojo.
Annelie Ewers kom till Fojo 1984 som utbildningsledare. Fyra år senare hade hon tänkt sluta och bli frilans men fick frågan om hon ville bli chef och sa ja. Efter 27 år slutar hon på Fojo.
Vad ska du göra nu?
– Allt möjligt som jag inte haft nog med tid till förut. Läsa och skriva, renovera hus, fixa i trädgårdslanden, motionera, sova länge på morgonen, träffa vänner, ta hand om familjen. Listan är lång! Och så fortsätta jobba med några projekt som verkar kul och spännande.
Vilken tycker du har varit din viktigaste insats för Fojo?
– Jag är glad och stolt över att jag kunnat driva utvecklingen av Fojo som ett nationellt och internationellt institut för utveckling av medier, journalistik och samhällsdemokrati. När jag blev chef för Fojo 1988 fanns inga internationella kontakter utanför Norden. Idag är Fojo känt och respekterat inte bara bland svenska journalister och medier utan överallt i världen. Tillsammans med arbetskamraterna har jag haft förmånen att bygga en verksamhet som gjort och gör skillnad i många journalisters arbete och liv. Att veta att det man gör har verklig betydelse för andra gör att man kan ta livets besvärligheter med visst lugn.
Något du saknar att du inte fick gjort?
– Massor. Den listan är också lång. Jag är en person som har lättare att se möjligheter än problem och det gör att jag har sprungit på en del bollar som har varit helt omöjliga att få i mål. Och det är klart att det varit roligare om de gjort det.
Flera som slutat har fortsatt ändå, som kursledare eller inom olika projekt. Kommer du också att göra det?
– Det är svårt att lämna Fojo! Efter totalt 27 år i verksamheten skulle det kännas lite som fritt fall att gå ut genom dörren och stänga helt. Jag kommer att fortsätta med uppdraget som projektledare inom Fojos engagemang i Vietnam och det känns väldigt bra.
Nina Hjelmgren